Tankar om Dyslexikongressen och om Dyslexi+ av Linda Harritz, Riksstyrelsen FDB
Ingen ska behöva komma efter!
Ett av årets viktigaste event har startat! Fokus ligger på forskning kring dyslexi samt exempel på ”den bästa pedagogiken för att förebygga och möta läs- och skrivsvårigheter”.
Jag Linda, är med på kongressen utifrån flera perspektiv. Dels som legitimerad lärare, ledamot i styrelsen för FDB och som mamma till ett dyslektiskt barn. Min förhoppning är att få ny kunskap som kan appliceras i klassrummet samt spridas vidare till andra pedagoger för att utveckla kunskapen kring bemötande och undervisning av elever med dyslexi. Jag vill fortfarande lära mig mer inom mitt yrke.
I rollen som ledamot i styrelsen för FDB (Föräldraföreningen för dyslektiska barn) är det en fantastisk möjlighet att få delta på konferensen. Hur ofta ges chansen att lyssna till ett antal av världens ledande dyslexiforskare och pedagoger? Fysiskt och digitalt möts olika professioner över gränserna med en sak gemensamt:
- Vi har ett ”särskilt intresse för frågor kring läs- och skrivsvårigheter/dyslexi”.
Som förälder vill jag veta mer om praktisk pedagogik och den senaste forskningen. Detta för att kunna stötta mitt barns skolgång och vardag. Jag har kramat en förtvivlad liten pojk som inte förstår varför alla andra kan läsa och skriva i matteboken men inte han? Jag har sett hur han försöker få ordning på bokstäver och att självkänslan dalar. Jag har suttit med ett barn som utvecklat ljudliga tics, för att kontrollera sin ångest, då skolans krav ökat och rätt stöd inte satts in i tid. Jag har tagit reda på hur man gör en privat medicinsk utredning, plöjt skolans styrdokument, deltagit i Skoljuridik för föräldrar, köpt böcker och provat assisterande teknik. Jag har samarbete med fantastiska speciallärare som bemött vår son utifrån hans förmågor och behov. Som arbetat med fonologisk lästräning och som tränat kompensatoriska hjälpmedel med honom. Allt för att han inte ska bli en hemmasittare utan orka ända fram till åk 9.
Men det kommer att behövas särskilt stöd resten av hans skolgång för dyslexi ”växer inte bort” och det finns ingen ”quick fix”. Det är en funktionsnedsättning och lärare behöver adekvat utbildning inom dyslexi (och andra NPF-diagnoser). Viljan att applicera kunskapen för att eleven ska kunna ta till sig stoffet utan att förväntningarna på barnet sänks, måste finnas. Att arbeta som lärare är komplext för ”allt ska in i uppdraget”. Säg att avsatt tid infördes i ramschemat för extra anpassningar såsom muntliga läxor och uppdelade prov. Jag tror att stressen och det ständiga dåliga samvetet skulle minska hos lärarkåren. Rektorer måste få finansiella medel från högre ort för att kunna organisera sin verksamhet så varenda unge får en likvärdig utbildning. Varför inte skippa klassrummen med 32 individer på en ensam lärare? Tänk om.
Jag som mamma behöver fortsätta finnas där för vår son. Mitt medlemskap i FDB där olika föräldrar i liknande situationer kan mötas är ovärderligt. Vi verkar tillsammans!
Detta gör vi i föreningen:
– Vi stöttar föräldrar som kämpar med att stötta sina barn vars självkänsla dippar.
– Ger tips vid skolkontakt och vid fritidsaktiviteter. Informerar om vad som kan fungera i kontakten med skolan och vilka lagar som gäller för skolan.
– Lyssnar på föräldrar för att stötta dem i deras livslånga uppdrag. Hur de kan hjälpa sitt barn vid läxläsning, vilka läger som finns, appar, poddar m.m.
Konferensen har bara börjat och #Lindakämparförvarendeunge i #FDB. Vi som land har inte råd att förlora fler elever till utanförskap, mobbning och bristande utbildning på grund av dyslexi. Alla barn är lika mycket värda och ingen ska behöva hamna efter! Nu är det kaffepaus så vi hörs senare.
Hälsning Linda Harritz
Dyslexi +
- Om kopplingen mellan dyslexi och annan Npf
Föreläsare: Jakob Åsberg Johnels
Text skriven av Linda Harritz, riksstyrelsen FDB
Finns det stunder då dina öron växer mer än vanligt? Föreläsningen om dyslexi i kombination med annan funktionsnedsättning hade den effekten på mig. Jag fick lära mig ett nytt begrepp, Dyslexi+.
I korthet innebär det att ett barn har två funktionsnedsättningar. Nämligen dyslexi samt en annan kognitiv variant såsom ADHD, ADD, SLI (språkstörning).
En studie i Sverige ”The Co-occurence of neurodevelopmental problems in dyslexia” visar på att 37,5 % av alla de elever vi möter med dyslexi har en till diagnos. Trots detta saknas ofta en helhetsbild kring barnet och kombinationen av funktionsnedsättningar kan ställa till det i skolan. Föreläsaren menar att inte sällan behöver familjen agera koordinator kring barnet då team saknas. Det kan slita på vilken förälder som helst för barnet är det bästa vi har.
Det är inte upplyftande att höra forskare Johnels säga att ett barn med ”Dyslexi +” ofta har en låg självkänsla, inte får godkända betyg, blir hemmasittare och får en bild av sig själva att de inte duger. Hur bidrar du och jag till att vända detta scenario? Föreläsaren lyfter fram att de kognitiva svårigheterna ofta går före dyslexin. Det leder till ”Att barnet inte får systematisk stöttning för läsproblemen i skolan”.
Genomgående under Dyslexikongressen har vikten av lästräning lyfts. Missar vi den aspekten i skolans värld? Hur många av landets lärare har blivit utbildade i förhållningssätt, assisterande teknik och gynnsamt lektionsupplägg för dyslektiker? Vem ska upptäcka tecknen på dyslexi? Hur lång tid ska det gå innan en utredning kan ske och insatser sättas in? Ska föräldrar själva behöva ordna en utomlänsremiss och besök hos Logopedbyrå för att barnet ska få en medicinsk utredning?
Föreläsaren är inne på att det som gynnar en elev gynnar andra. Jag håller med! Alla elever gynnas av en tydlig lektionsstruktur. Enkla men effektiva medel kan vara att skriva/visa start- och sluttid på tavlan. Gå igenom vad lektionen kommer att innehålla, mål samt i vilken ordning saker skall utföras. Ha en inledning som fångar gruppens intresse och se till att det är du som avslutar arbetspasset i tid.
Andra tips är:
- Hörlurar bör finnas vid alla bänkar så inget barn behöver be om dem när de läser med öronen (inte en självklarhet att alla skolor tillhandahåller dessa arbetsverktyg).
- Se till att inte peka ut en elev inför gruppen utan lägg upp arbetet så assisterande teknik blir en naturlig del i gruppens arbete (likvärdighet).
- Ha visuellt stöd i form av bilder förtydligar ord och instruktioner (en bild säger mer än 1000 ord).
- Stenciler kan i förväg delas i datorn så barnen samtidigt kan läsa och lyssna på dem (dyslektiker läser med öronen).
- Ha anteckningarna inspelade i förväg eller låt barnen fota av det du skriver på tavlan (ta nytta av mobilens funktioner).
- Ge hemmet en extra uppsättning av böcker så ansvaret att släpa material fram och tillbaka försvinner från barnet (nej, de är inte lata de kan bara inte hålla ordning på alla saker).
- Ha specifika dagar för läxor (rutiner).
- Ge hemuppgifter som du gått igenom i skolan så barnen inte får en otrevlig överraskning hemma (alla barn har inte en hjälpande hand hemma eller ett eget rum att koncentrera sig i).
- Gå regelbundet igenom studieteknik med eleverna och visa att det finns olika sätt att lära sig saker (hjärnan fungerar olika).
- Istället för att ge klassen en jättestor uppgift så dela upp den i småbitar (lätt att kryssa av och se sina framsteg).
- Läs Barnkonventionen innan du delar ut stora läxor eller prov på fredagen eller precis innan ett lov (elever behöver också vila).
Vi måste vara extra rädda om våra elever med Dyslexi+ för en kraschad självkänsla kan vara förödande för det fortsatta livet. Skolan skall vara kompensatorisk. Krav, resurser och kunskap om Dyslexi+ behöver vara samspelta. Politiker på högre ort behöver satsa på skolväsendet och ge rektorer möjlighet att kunna organisera verksamheten på bästa sätt för att möta barnens olika behov och förmågor. Du och jag behöver engagera oss i föreningar som står upp för barnen och som stöttar deras föräldrar!
Hälsning Linda Harritz