Avsnitt 58: Jennie bestämde sig för att inte låta dyslexin vara ett hinder
När pappan till Jennies barn sa att han tyckte de skulle starta företag tvekade hon först, nu har företaget där hon arbetar som jurist varit igång sedan 2016.
Som familjens första barn var det ingen som hade kunskapen om hur ett barn ska vara och utvecklas. Först när hon började skolan hade hon turen att få en lärare som förstod direkt att hon var dyslektiker. Jennie tyckte inte alls att det var jobbigt att få ett sådant besked. Tvärtom så kände hon sig lite speciell när hon fick ha sin underbara fröken för sig själv på kvällarna då fröken läste med henne och gav henne full uppmärksamhet. Problemen kom först i årskurs 3 då hon flyttade till Göteborg och kom till en helt annan form av skola. Där hade man ingen förståelse utan menade att hon var lat och struntade i skolan. Med sig från de första två åren hade hon ändå många tips som hjälpt henne genom hela skoltiden. Det var till exempel tips som att skärma av texten med en linjal eller ett papper så att man bara ser en textrad i taget. Innan hade hon tappat bort sig eller läste samma mening om och om igen.
Det är nog många som har med sig minnen från uppväxten och för Jennie är både bostongurka och högläsning något hon har svårt för. Utan det stöd och den hjälp hon fått från sin mamma hade hon inte varit den hon är idag säger hon. De fick kämpa för att få rätt hjälp, anpassat efter hennes behov och inte efter hur man löst det för andra. Att få lärarna att acceptera hennes dyslexi, förstå att hon inte var slarvig och att den extra tid hon behövde inte var en bonus utan något hon behövde för att klara uppgiften var en utmaning.
Drömmen om att bli hundförare fanns länge men när hon väl valde juridiken så var det mycket för att hon vill förändra och med juridiken kan hon göra det. Kanske var det den där starten med en fröken som fick henne att känna sig speciell, och som gav henne ett bra självförtroende, som gjorde att hon bestämde sig för att inte tillåta dyslexin vara ett hinder.